Jag och min ätstörning
Hej! Här kommer lite bilder från tiden jag var sjuk.. Har INGA bilder från då jag var inlagd på sjukhuset, eller då jag var dygnet runt i ätstörningskliniken. Först då jag fick börja gå utan rullstol, kanske tänka mig visa bland människor kunde jag möjligen visas på bild. och så hade vi massor med hemmafester då jag var frisk från ätstörningen, ville inte att någon skulle se hur SMAL jag varit, så raderade alla, dum som jag var.
De bilderna som är här kanske ni inte direkt ser min ätstörning i. Men jag känner en stark känlsa då jag ser på dessa bilder, mitt puls blir jävligt hög och jag får en äcklig klump i halsen. Samma händer om jag tappar några kilo, som på resan, jag får panik.
Modellarbete;
ett år senare då jag blev utskriven. hade gått upp ca. 10 kg.
Under tiden då jag var inlagd i mandokliniken då jag fick några lediga timmar MED rullstolen;
Inte en ända minut man kunde slappna av.
Hemma igen, på beachen med min bästa vän som alltid var ett stort stöd till mig.
Före jag lades in på mandokliniken, på skidbacken för att rensa huvudet. Med typ 5x gainomax i väskan.
Klippte panlugg.
Hemma igen, på sommarstugan, bästa kvällen någonsin.
I japan, 2013, återfall.
I amerika, 2012.
Började skolan och sydde egna kläder själv, 2010:
Modelljobb, 2011.
Depression, självmordstankar, ångest.
2012, modellarbete;
Älskade att yoga, älskar det fortfarande, men får äckliga minnen och panik då jag gör det.
Skansen 2010, rullstolen med, med min bästa vän och min syster som stöd.
Jag har skrivit dagböcker om hur jag hade det, och när jag läser dem blir jag så jäkla svag i kroppen och vet inte var och vem jag är. Så det är lite svårt om ni förstår att gå igenom allt.. Så fort jag kommit över hela skiten, kommer jag skrive n bok om det, som jag lovat. Nu är det bara för jobbigt att göra det. Hur många gånger man än säger "äh, gå vidare" så fungerar det bara inte. Man kan inte trycka på en knapp och glömma allt. Jag försökte det, men det kom tillbaka.
Man kan inte springa bort från sina problem. De kommer ikapp dig.
Alla bilder har en lång historia bakom sig. Om ni bara visste hur ett jävla helvete varje dag var, en kamp som aldrig tog slut. Varje gång jag vaknade önskade jag att jag
Jag är inte säker om jag kommer bli 100% frisk nånsin, visst är jag frisk nu. men varje dag lär jag mig något nytt och blir friskare på något sätt. Varje dag kan jag förstå hur dum jag varit som tänkt/gjort något som ätstörningen sa att jag skulle göra. Men varje dag kan jag också misslyckas. Det är jag mest rädd för. Att falla tillbaka. Som jag inte kommer att göra, men rädslan finns inom mig.
aldrig vaknat, för jag orkar inte kämpa emot ätstörningen. ätstörningen var sååå mycket starkare än lilla jag. Den vann alltid. Och det gav skit till både mig och min familj. Samtidigt som jag bråkade med mitt huvud, blev jag bara ilsknare och tröttare.
Det gäller att bli starkare för varje dag, tro på sig själv, BESTÄMMA SIG, jag ska bli frisk, det kommer vara jobbigt, det kommer ta tid, men jag ska visa den jävla sjukdomen att jag är bättre än den. Att jag är starkare, att jag klarar detta. Att jag vill leva påriktigt. Jag vill bli lycklig, jag vill leva normalt och göra alla de saker alla normala gör. Jag vill bli kär och jag vill få en familj, jag vill gå skolan klart och jag vill kunna shoppa normala klädstorlekar, jag vill kunna bada i simhallen och jag vill kunna gå självsäkert och tryggt i min kropp, jag vill äta normalt utan att tänka när och vad, jag vill bestämma själv över mitt liv och inte ha en massa regler, jag vill sova i min egen säng utan att höra min puls slå, jag vill sluta kontrollera mig själv och bara vara, jag vill kunna gå upp för trapporna utan att vara svag som en myra och svimma, jag vill sköta om min hälsa och mitt hår, tänder, hy och naglar som påverkar av hälsan, jag vill ge tillbaka allt jag är skyldig min familj och jag vill ha en egen plånbok jag kan göra vad jag vill med, jag vill aldrig mera visas i ett sjukhus och jag vill aldrig mera pussla detta jävla pussel. jag vill bli LYCKLIG. Så skrev jag. SÅ tänkte jag.
Anorexia är inget liv. Man kan inte leva med en ätstörning. Ätstörningen kan inte styra dig. DU är ätstörningen. DU kan vinna den. Du kan få ditt liv tillbaka.
Jag ber er. Om ni misstänker en minsta ätstörning hos er, att ni har några beteenden som skrämmer er eller som liknar på någon ätstörning, men ni är inte säkra på det, jag ber, prata med någon. Dina föräldrar, din skolpsykolog, hälsovårdare, kompis, eller mejla någon anonymt på internet. Snälla. Ta tag i det förrän det blir större. Ju längre det går ju värre blir det. Jag är inte säker om jag hade klarat av längre, min puls var som lägst 28 och jag hade troligen dött om jag inte hade sluppit in i ätstörningskliniken. Om jag hade fått rätt hjälp genast hade jag troligen blivit frisk mycket snabbare.
Det är inte värt det.
Jag är inte säker om jag kommer bli 100% frisk nånsin, visst är jag frisk nu. men varje dag lär jag mig något nytt och blir friskare på något sätt. Varje dag kan jag förstå hur dum jag varit som tänkt/gjort något som ätstörningen sa att jag skulle göra. Men varje dag kan jag också misslyckas. Det är jag mest rädd för. Att falla tillbaka. Som jag inte kommer att göra, men rädslan finns inom mig.
skriven
Vilket fint och viktigt inlägg! Big up till allt du åstadkommit så att du står där du är i dag! Kramar