Instagram

LOPPET

 
Hej då sitter man här efter ett rus.
 
Klockan 2 startade loppet, 2000 människor var på plats och i säkert 5-10 minuter slapp man inte framåt, såå mycket folk, säger inte att de var långsamma men bara sega att komma framåt. Sen äntligen slapp man att springa förbi dem då det kom lite bredare väg, fast så kom det en minimal stig igen och jag höll på att falla i diket och blev biten av en geting (?) något äckligt djur bet mig i benet iallafall och det störde mig sådär 5 minuter och jag kliade och sa en massa svordomar i huvudet tills jag glömde bort det och började fokusera på loppet istället, var superkul! Älskade hur man kände sig typ som en racerbil och allt gick så fort! Tyvärr redan efter 3 km började jag känna att håll:et höll på att komma, "neeeeeeeeeeeej, varför" Jag sket i det, bet ihop, fortsatte springa, med lite högre takt för att inte tänka på nått sånt dåligt.
 
Håll:et blev bara värre, värre och värre, det var som en kniv stack i min mage, nåt djur ville äta upp mig och en massa djävular som hade krig. Det var inte bara på ena sidan, utan på båda. Jag försökte andas lungt, tänka att jag orkar lite till, snart är det "dricka-paus", fast det var inte mycket till paus, slänge i mig en sportdryck och fick halva över ansiktet, så var man iväg igen. 
 
Känslan, ivret, adrealinet var obeskrivligt, helt annat än att springa hemma på gatorna eller på springmattan i gymmet, här var det massor med folk, som peppade, klappade och hejjade och andra som sprang, kämpade, också var trötta (okej inte alla, några såg ut som om de hade inte ens börjat springa). Visst log jag, njöt, skrattade av glädje i början, jag älskade faktiskt ur jag sprang framåt, men då hållet, smärtan i sidorna kom, då höll jag på att DÖ SERIÖST.
 
För det gick inte över. jag prövade allt som vanligt, andas in genom näsan, hålla händerna uppe, vid sidorna, spänna magmusklerna, slappna av i hela kroppen, tänka på blommor och moln, sen började jag söka efter kottar i säkert 10 minuter men hittade inga. "vafan har de städat undan alla, bara för att retas med mig" Så stannade 2 sekunder och började söka men hittade inga, så tog två kottar istället. (snällaförståattjaghöllpåattdö)
Och det lindrade smärtan faktiskt lite, men efter 10 minuter igen blev det värre, värre och herregud jag ville bara skita i allt, smita bort och skriiiika av smärta. 
 
Men det ända som pumpade i hjärnan var: GE INTE UPP. DU ÄR INTE DEN PERSONEN SOM GER UPP. ALDRIG. VAD DU ÄN GÖR, DU FÅR SAKTA NER, DU KAN BLI SIST, DU KAN GÖRA WHATEVER YOU WANT, MEN GE INTE UPP. FORTSÄTT SPRINGA.

Och det gjorde jag.
Jag saktade farten till typ snigelfart, en massa personer for förbi mig, det tog lite på huvudet men övertalade mig att skita i det, jag kommer ändå inte få någon "supertid" eller pris eller något, men JAG ÄR HÄR NU. JAG SPRINGER NU HÄR. JAG HAR KOMMIT HIT FÖR ATT GÖRA DETTA TILL SLUT. SÅ SPRING NU AMANDA.
 
Jajajjajajajaj, jag sprang och jag sprang. Så såg jag en massa folk ksrika, såg ut som en mållinje, jag tänkte: ÄNTLIGEN!!!!!!!!!!!!!!!!!!
 
Jaha, så ropar en gosse "fortsätt ditåt", och pekade mot en smal väg in i skogen, så såg jag en skylt där det stog "9km" jag hade seriöst sett framför mig mållinjen, jag orkade inte ett skit till, så slut, lat, förstörd var jag haha, och så SKULLE JAG SPRINGA 1 KM TILL!?!?!? det är ju såklart världens minsta grej om jag frågar er, men vid den skunden orkade jag inte ens kolla på killen som fotade eller magdalena 90 år som sprang bakom mig. Smärtan skrek i magen, men jag orkade till mållinjen i lite långsammare takt än jag tänkt mig, men jag slapp i mål och så låg jag där typ i evigheter och kramade om min mage, aj så ont jag hade.
 
Fick priser, medaljonger, bla.bla, sen äntligen fick vi lite kaffe och mellanmål, guuud så det smakade gott.
Sen väntade jag, svettig och frusen på de andra jag sprang med, de var otroligt duktiga som sprang 21 km!!! Här sitter jag och gnäller över småa fjun 10 km som andra springer flera gånger i veckan.

Men jag har sprugit det typ 2 gånger i mitt liv, och detta var första loppet i mitt liv. Så jag är nöjd med mig själv! 44.48 minuter! Ganska bra, jag haaaaatar uthållighetspass, sååå jag övervann mitt hat, för nu skulle jag kunna göra det igen! Utan håll, utan gnäll, mycket bättre! Med bra musik i örorna dessutom, det saknade jag! :)
 
 
 

D.Ö.R

Ja ni skrattar säkert där hemma men jag kommer dö efter dessa 10km, hejja mig! 
Kategori: