Svag till Stark

Mera detaljerat tänker jag faktiskt inte berätta, ni kan ju läsa lite av historien här. <----

Och så ska jag kanske en dag skriva allt ihop, bara jag gått igenom allt själv. Det är bara så att jag vill glömma allt.

 

Fast resten ska jag berätta lite om, det har jag aldrig tagit upp förut. Det är ju många som undrade om varför jag var deprimerad.

Det var efter jag klarat min "ätstörning" som allting gick bra ngra månader, nästan ett helt år faktiskt. Men på sommaren började helvetet igen. Inga problem med maten eller så, inte vikten heller däremot, eller jo jag gick inte upp i vikt som jag skulle, men jag gick inte ner heller. Men det var som om allt blev svart i mitt huvud. Jag kunde inte tänka klart, inte heller leva normalt. Det var en skitjobbig period..  jag rymde till USA där jag började må bättre igen, men vad händer då man kommer hem? Allt faller ihop igen. Allt blev dubbelt värre. Och ännu värre. Jag kunde sitta och gråta och skrika varenda kväll. Jag hatar att säga det, men jag ville faktiskt dö. Jag talade inte om det, men efter en stund var det ända jag kunde säga att "jag orkar inte mera".. Men samtidigt ville jag ha hjälp. För jag visste att jag inte klarade detta ensam mera. Vi gick från psykolog till psykolog. Helsingfors till Åbo. Finska till svenska. Pargas till Ekenäs. Nope, ingen hjälp. Eller jag uppfattade det så, jag trodde allting skulle hända "vips" så blev jag frisk och lycklig igen. Men så var det inte. Jag gick en gång i veckan psykologen och fortsatte skolan. Tills jag började skolka, skita i allt. Jag hade ingen inspiration, ingen lust på att göra något mer. Det har väl alla nångong, men hur jag än tvingade mig till skolan eller att göra läxor blev allt bara värre. Jag fick för många förvaron och jag kände mig bara mera misslyckad. Så en dag bestämde jag mig att det inte gick mer. Paus eller ej, jag slutade skolan. Månader gick, jag satt bara hemma, det värsta man kan göra då man är deprimerad. Jag började missbruka allt möjligt. Jag blev nästan sjuk i huvudet. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. "Jag har ljugit att jag har haft det bra,att jag trivdes i skolan och förstod allting. Egentligen fattade jag 0, jag fick underkänt i flera prov som jag aldrig visade för mamma & pappa, jag fuskade och skrev svaren på handen, jag blev utfryst av mina kompisar och jag trodde jag gillade fotbollen. Egentligen hatade jag fotboll, men det var det ända jag var bra på. Det tog hela min fritid och jag hade knappt tid för annat. Därför kanske jag var så dålig i skolan också"

 

En dag kom solen. Jag träffade världens finaste familj. Hon hade exakt samma problem som jag och vi var så lika att jag aldrig känt mig så påträffad förut. Jag trodde jag var den ända hopplösa människan på jorden. men hon berättade att hon hade känt precis likadant. Vi träffades mera och mera och det gav mig hopp. Jag träffade hennes läkare som nu blivit min privatläkare och det har gjort mig sakta men ändå otroligt mycket bättre.

Jag har fått mediciner, vitaminer och en riktig psykolog jag kan lita på. Jag har fått en otroligt fin och viktig person till mitt liv. Jag fick en läkare som äntligen trödde på mig och inte bara sade; du har anorexi, inget annat.

Bara för att jag hade symptomer som det. Tex, kalla händer, underviktig, förstoppad osv. Vadå, så jag har varit anorektisk hela mitt liv? not.

 

Iallafall gick månader, upp och ner, jag mådde såklart inte som normalt, jag mådde fortfarande skit och ibland gjorde jag mig illa, men det kom dagar som jag faktiskt kände lyckan och lyckligheten. Jag var glad. Jag skrattade inte, men jag var glad. Det var de dagarna jag försökte hitta igen, för när jag föll ihop nästa dag försökte jag övertala mig att det finns en dag, kanske ett liv som kan vara lyckligt helatiden. Så jag kämpade och väntade på nästa läkarbesök som kanske kunde få mig till mera hopp.

 

Alltså jag har så många symptomer på sjukdomar. Jag har fått "kilpirauhasen vajaatoiminta" tabletter, jag har fått ett slags moderhormon tabletter, jag har tagit alla slags tester och blodprov som visat olika resultat, jag har laktos och glutenintollerans och problem med magen, jag har vitaminbrist och symptomer på aspergrens syndromer. Jag har en slags dyslexi och jag får panikattacker rätt så ofta. Inte undra på att jag känner mig misslyckad och onödig. Ibland har jag tänkt varför en sådan person som jag är född på jorden?

 

Som jag berättade har jag flera gånger velat dö, som inte är onormalt bland tonåringar.. men däremot borde det inte vara normalt, eftersom det är helt sjukt. Ingen ska få vela dö. Ingen är värd att tänka så. Du har fått ett liv som en gåva, varför lämna den tillbaka? Iallafall. Jo, jag prövade på självmord några gånger. Men det var inte förrän en dag jag vaknade upp, det kändes som jag hade inget och ingen kvar i mitt liv. Precis ingenting. Tårarna flödde och jag var så tom. Jag tog överdos på alla tabletter jag såg. Jag var redo. Jag skulle dö. Jag drog några hundratusen bloss på tobak och försökte lunga ner mig(en del av mig har alltid varit den som försöker hjälpa mig) Allting började bara snurra ännu mera. Jag orkade inte mera. Jag sprang ner (jag var ensam i ett hotell, inte helt ensam men ingen jag "kände" var där ju) jag sprang och dunkade huvudet i väggen ett par hundra tals gånger. Vad skulle det hjälpa? Jag sprang upp på balkongen och tittade ner. Vilken sekund som hälst skulle jag ha hoppat. Men jag ångrade men försökte pånytt. Jag stod där och var så jävla beredd. Men så kom det en bil med massor med gubbar jag visste att de skulle ringa ambulansen genast, det var verkligen inte det jag ville. Så jag sprang, jag sprang. Iväg och bort, så långt som möjligt. Jag hade ingen aning om var jag var. Jag visste inte vem jag var heller. Men jag brydde mig inte. Jag sprang och sprang tills jag gav upp. jag var nära påväg mot en motorväg. Jag hade sett massor av filmer där de hoppar ner mot ett tåg. Jag hittade inget tåg, jag kände mig så jävla fuckedup. Så jag letade efter ett ställe där det var knappt människor, men en väg brevid. Jag var mera redo än aldrig förr. 

Jag vaknade av att jag låg på bilvägen. Skakade, kunde knappt andas ( vet inte om det var panikattacken eller ifall jag hade ont) Jag var bara i chock. Bilarna körde förbi mig och hundra tusen olika(okej kanske inte så många) poliser frågade jättemånga frågor av mig. Jag kunde inte höra eller svara på något. Jag visste inte var jag var, inte min familj heller, de var ju hemma. Ambulsanen kom och jag kände att jag hade misslyckats. Satan, tänkte jag. Fast jag egentligen inte fattade vad som hade hänt. Jag stannade på sjukhuset en dag medan jag sen skickades till polisen. Där satt jag i flera timmar och väntade... jag stod som någon jäkla kriminell där i vänteplatsen, ensam. Poliserna stod runt i en ring och pratade. Det gick poliser fram och tillbaka. Jag fattade ingenting. Jag trodde en sekund jag skulle hamna till fängelset. Jag såg mig långtifrån i spegeln. Mina ögon var röda, jag var blek och jag hade sår/blåmärken i ansiktet. Vem fan var jag? Vad hade jag gjort?

 

Jag blev skickad hem. Jag vet inte vad polisen sade till mina föräldrar jag brydde mig inte. Det ända jag ville var att sova bort mitt liv. Jag sovde, i trygga händer. Tills jag en dag vaknade upp och berättade allt. jag vet inte om någon lyssnade, men jag fick hjälp. jag fick depressionspiller,medicin och en psykiatri. Jag hade ca. 4 olika läkare just då. Sakta gick det men jag blev faktiskt bättre. Jo jag kollapsade och fick panikattacker fortfarande, men jag var så rädd så jag vågade inte göra det om. Efter att min bästa vän har gjort självmord här för några veckor sedan, förstår jag hur det känns. Hur det känns för alla andra. Hur kunde hon lämna oss? bara sådär? Det går bara inte. Hur får man tänka liksom? Det funkar inte sådär. Att bara ge tillbaka sitt liv. Att sluta allting bara sådär stopp. Det är okej att känna sorg, förstörd och att man bara vill försvinna. Men inte att dö. Jag ångrar alla tankar jag någonsin tänkt om döden. Döden blev min vän, jag var inte rädd. Jag gjorde saker för att känna hur nära jag var på att dö. Men det ska jag inte gå in på nu.

 

jag dör hellre än lever såhär resten av mitt liv. fyfan. nej jag vill inte.

jag vet inte vad jag ska göra. åh vad enkelt det vore att springa ner nu,ta kniven och bara dö.

då skulle ingen behöva stressa om något.

då skulle jag vara ensam och död.

men det vore ju sjävliskt.

 jag kan inte vara självisk. jag måste vara omtänksam.

jävla press.

förlåt för detta brev.

mår bara så dåligt just denna sekund. kanske fortsätter skriva då jag mår bättre.

 jag lovar,tar inte fram nån kniv.pappa är ändå nere i köket och vaktar helatiden.

jag ska krypa ner under täcket. om jag inte får sömn lyssnar jag på musik.

Eller en annan dag;

ibland vill jag riva bort min tatuering, den med 5 fåglar. 5 systrar. 5 lyckotal. fåglar som flyger långt upp i himlen, frihet, freedom. 

vadfan, jag känner ingen frihet. känns att jag är fängslad med min själv. känns att jag är fånge i mitt eget hem. egen kropp. 5 syskon som inte finns. de har sitt eget liv och egna problem. javisst leker de att de bryr sig,men det ända de gör är att de säger;de tkommerb li bra osv, baraföratt de måste.

---

Jag önskar jag kunde beskriva tankarna över att lida av depression eller en ätstörning, hur man tänker på döden konstant, hur klumpen känns i halsen som stannar där dag efter dag. jag önskar att jag kunde berätta hur det är att se sig själv som ett skelett i spegeln, utan att kunna göra något åt det, jag önskar att jag kunde visa hur min kropp såg ut under denna tiden, full med blåmärken och utslag som aldrig gick bort(nej jag slog inte mig själv, de kom pågrund av att kroppen inte fungerar normalt) Att inte kunna äta med dina kompisar eller familj eftersom du har sådana strikta mattider och mater du inte får äta(jag hade en matlista och det kändes ifall jag fuskade en ända gång skulle jag misslyckas och trilla tillbaka)Jag vill berätta för et hur det är att ena dagen gå som en isbit, frusen och trött helatiden till andra dagen då jag svettas som en idiot och håller på att svimma av värme eftersom jag knappt får lust, jag önskar ni förstod det känns att sitta hemma varje jävla kväll och grät iställe för att vara med de bästa vännerna jag någonsin skulle ha haft. Hur det känns att gå en meter, men att hålla på att spotta upp blod som om jag sprungit ett maratonlopp. Hur det känns att lida igenom detta helvetes skit. I 3 satans år. Hur du hör dina hjärttslag utifrån och är nära på att dö vilken sekund som hälst. Hur det känns att du är ivägen för allt och allt är bara ditt fel. Hur det känns att höra alla ljug extradubbelt högt och varenda "touch" som någon rör dig känns som om någon skulle ha knuffat dig hårt i väggen. När någon berättar ett skämt och du förstår det aldrig eller först efter en lång stund. Då du sitter på skolbänken och varenda sak hon talar om  bara snurrar förbi. Det ända du koncentrerar dig på är fåglarna som flyger förbi fönstret varje minut. Hur du försöker gömma allting och allt för varenda en du träffar. Du tror alla anklagar dig men det ända du vill är att vara accepterad. Att inte få träffa sin familj på dagar och inte ha någon att prata med. Att sitta fängslad i ett sjukhus runt med andra ätstörda flickor och pojkar, att bli anklagad över något då aldrig skulle göra. Att måsta äta på ett visst sätt. Att inte lyfta på benet där du sitter. Att sitta i rullstolen till och med då du ska gå till toaletten. att inte se solljuset på ett halvår. att inte veta vem du är. vad som egentligen har hänt. att bara vela ge upp.

 

Jag vill att ni ska förstå att detta är inget man kan leva med. det är en sjukdom, livet handlar så mycket mera än att vara smal och snygg. eller skinn och ben. Eller helt enkelt bara perfekt. Det är ingen livvstil, ingen är perfekt. De som ser uta att vara perfekt, kan jag lova att ha ett eller flera problem. Kanske inte på utseendet, men någonstans där inne.  Ifall jag fick välja skulle jag aldrig ha gått igenom detta,det var helveternas helvete.

Det ända jag hade var en inre röst som skrek allt skit till mig. Jag började hata mig själv och tom min familj, jag skrek t.o.m till mamma att allt var hennes fel då jag lades på sjukhus. Att hon inte kunde ta mig bort och årdna allting. Hur skulle hon ha gjort det? Knäppt händerna och så var det bra? Jag hade pulsen på 29, vikten på 36, vad skulle hon ha gjort? Matat mig med en kossa? Skulle jag ha svalt det? nej, det var alldeles rätt att hon lade mig på sjukhuset i Mando. Jag ångrar allting jag skrikit till min familj. Men min inre röst tvingade mig. och ju mera jag gjorde det desto mera hatade jag mig själv.

 

Idag går jag stolt med min nya kropp, nyttigare, gladare, starkare, finare, kvinnligare än aldrig förr. Jag är lycklig och mår bra. Jag kollar inte vågen varje dag, jag bryr mig inte, jag bryr mig bara om hur jag mår. Jag vet att jag har en bit kvar men det hindrar inte mig från att vara lycklig.

 

Jag skulle ha aldrig klarat detta utan er, ni vet vem ni är. Till och med de som inte anar att ha hjälpt mig med ett litet leende om dagen. Eller en liten kommentar i facebook. you light up my world like nobody else. :)

Jag vill aldrig aldrig aldrig mera gå igenom detta skit.

Jag ska ta hand om mig och min kropp. Jag vill också att ni gör det.

Livet är en gåva som inte alla får. Vi har det så mycket bättre än många andra har det.

Jag älskar livet nu.

jag älskar mig själv.

nästan.

jag har skrattat första gången på 3 år i denna månad. Jag är gladare än aldrig förr.

Fastän det kommer motgångar.

Varje vecka, varje månad.

Men jag kämpar.

Jag vet att melinda skulle ha varit stolt över mig.

 

Tack och godnatt.