Saker du inte ska säga till en som LIDIT, LIDER, av en ätstörning
eller håller på att få en ätstörning..
"Oj va du ser frisk ut"
"Du är ser så hälsosam och bra ut"
Vänder det till "fet"
"Gud så fin du var på de gamla bilderna"
Kan få en känsla att hon är ful nu då hon gått upp i vikt, blivit "frisk"
"Hur kan du äta så mycket"
"Hur kan du äta så lite"
Hungerkänslorna försvinner ofta då man har/haft en ätstörning.
"Har du testat den nya dieten.. åh hur jag älskar 5:2, eller att gå och lägga sig hungrig blabla"
Man vill bara spy på dem. Alla äckliga minnen kommer på en och samma gång i huvudet. (för mig då)
"Gud så mätt JAG är, spricker snart"
"ååh är så tjock nu då jag ätit en bulla igen"
"Har inte ätit på hela dagen och är inte ens hungrig"
Hon som har en ätstörning kommer såklart jämföra sig med sig själv, och känna sig ännu tjockare än vad hon gör och få kanske t.o.m ett bakslag, förstöra dagen.. Tänk dig själv, du håller på att äta din måltid och någon annan som ätit dubbelt mindre portion plötsligt skriker; GUD SÅ MÄTT JAG ÄR, DÖR NOG NU. Plötsligt är man inte hungrig längre..
"Ser att du har gått upp i vikt, grattis!"
Kanske du gjort det, men ibland (spec i början) kanske det är svårt att acceptera det själv, man vill ju alltid inte gå upp i vikt, ätstörningen vill inte, man kan få en jävla ångest.
"Ska du äta igen!?!"
Antagligen kanske du följer ett matschema, eller så har du kanske en jävla hög ämnesomsättning, vad du än har så äter vi alla olika stora/småa portioner, olika tider, andra oftare, andra mer sällan, men en som har/haft en ätstörning kan ta detta väldigt personligt och kanske låta bli att äta.
"Kan du inte bara äta!?"
En som lider av anorexi är samma som en alkoholmissbrukare, drogare, bulimiker, osv.. man kan inte bara fråga, varför slutar du inte!? Det är det är som är grejen. Man kan inte. Annors vore man ju inte sjuk/beroende/missbrukare.
"Hur svårt kan det vara!?"
Ja det undrar vi också.
Ja det undrar vi också.
(så är det inte till alla men jag har upplevt de flesta.. kom ihåg ofta är allt inom mat och utseende extra känsligt för dem, så försööööök tänka vad du släpper ut ur munnen)
Tankar kring ätande och kroppen, och känner sig ofta arg, besviken, ful eller misslyckad. Dagen lång. Så man behöver inte extra prat om det, det är jobbigt nog att fightas i sin egen hjärna. Plus att då man vill bli frisk, försöker man göra allt för att bli frisk och normal, man vill bara leva normalt utan en massa tankar på mat. men så går man på lunch med sina vänner, som börjar räkna kcal och tala om nyttigt/onyttigt. Hur tror ni det känns för henne?
Har ni tänkt på att era konversationer är väldigt fixerade vid era kroppar och vad ni äter? Varför tycker ni det är så viktigt? Är det viktigt att dela med sig av denna informationen? Är det viktigt att banta? Har ni tänkt på att andra mår dåligt när kroppar, vikt och kalorier diskuteras? Har ni tänkt på att det kan finnas människor i er omgivning som är ätstörda? Varför är bantning så normaliserat? Vad är det för skillnad på ätstörningar och bantning?
skriven
Jättebra inlägg, känner igen mig så mycket.. Det är som om man blir medveten om att man borde tänka på mat om alla andra gör det, som om det triggar en att gå tillbaka till gamla vanor, och fy, så ska man aldrig behöva känna