ATT LEVA I NÄRHET AV EN ÄTSTÖRNING 

I would never leave when you needs me most” -Är en rad i Chris Medinas hitt låt, det den texten är en självklarhet för många men när de vi älskar utsätts för prövning, när de vi älskar förvandlas till monster och när de vi älskar blir så sjuka eller så förstörda är texetns innebörd fortfarande lika självklar men inte lika enkel. Så vad gör man? när man står där på sidan och ser den man älskar mest lida och förvandlas till en annan människa? Vad gör man när man försöker hjälpa men hjälpen bemöts med hat? Man är lika hjälplös som den som är sjuk, när man står där och inte kan göra något annat än att försöka förstå, tillslut förvandlas det till hat,ett hat mot den sjukas sjukdom, sittsen man är i och hatet emot att den man vill hjälpa inte kan förstå att det man gör av kärlek vänds till hat.

Vad gör man när man upptäcker att man blivit sjuk i den sjukas sjukdom!

Jag vet hur de är att se den desperata blicken i mina föräldras ögon när de inte kunde hjälpa, jag vet hur det är att gång på gång ljuga och skrika åt dem att de är dumma i huvudet som inte fattar något. Jag vet hur det är att slitas mellan en ätstörning och dåligtsamvete. Jag vet hur man vrider orden “Nu har du ätit tillräckligt” till meningen “fan vad du äter nu kommer du bli tjock” Jag vet hur det är att gång på gång vända ätstörningen till mamma och pappas fel. 

Jag vet hur de är att pendla mellan två människor, jag vet hur det är att sitta vid ett matbord där allas blickar ligger på min tallrik. Jag vet hur de är att försöka och försöka men ständigt misslyckas att allt det man gör blir fel och hur paniken i en ätsörning kan styra, hur den kan förgöra och förstöra för så många människor.

Det som varit värst med min ästörning är inte allt den gjorde emot mig, utan allt den fick MIG att göra emot dem jag älskar mest. De tror att jag inte har brytt mig, att jag inte förstått hur de mått, vad de har fått gå igenom pågrund av mig och min sjukdom. Hur jag anklagat mig själv för allt de jag gjort. De tror att jag inte sett hur de kämpat, hur allt de försökt göra rätt har blivit fel. Hur jag har fått dem att känna sig, hur min sjukdom vände ett normalt liv till ett helvette.

 Min sjukdom hittade den vägen den ville hitta.

Jag försökte flera gånger försöka förklara vad som hände med mig, men hur skulle jag kunna förklara något som jag själv inte förstod mig på? Hur skulle jag kunna be om hjälp när jag själv inte visste vad som skulle hjälpa? Alla försök vi gjorde, handla inte hem det här, säg inte så här, gör inte si eller så. Det spelade ingen roll, jag hittade alltid sätt, meningar att vända på för att lägga över det dåliga samvetet på dem jag älskade istället för på mig själv, det var enklast så men endå svårast. Min ätstörning sa A mitt samvete sa B, ätsötningen vann allitd. Dåliga samvetet fanns alltid där, hela vägen gav kraft till ätsötningen på något konstigt vis. Jag har aldrig visat mina nära min ånger, mitt otroligt dåliga samvete och min sorg för hur jag behandlat dem och för vad jag och min sjukdom utsatte dem för. Kanske finns skammen kvar där än, den otroliga skammen som säger att det är lättare att förtränga än att be om förlåtelse. Det finns ingen förlåtelse för det jag låtit dem genomgå.

Många tycker bara oftast synd om den som är sjuk i sjukdommen men familjen blir även otroligt drabbad och att man just som anhörig inte kan göra så mycket. Mamma försökte med allt, vi provade allt, frågan är vad som är bäst. Finns det något sätt som är det “rätta” när allt är fel? -Jag tror inte det. För hur de än är så kan man inte fly ifrån sig själv. “Bara ni gör så, bara vi gör si” bara vi inte säger si eller så, Då blir de bra. Men man kan inte fly ifrån ett problem hur gärna man vill. Tyvärr! När mamma fråga vad “F*n de skulle kunna göra för att hjälpa mig” -Hade jag vetat det så hade jag nog för allt i världen sagt det, men jag visste inte. Det är det som är så svårt när man är sjuk i en ätstörning, man förstår det inte själv och då att be att andra runt om ska förstå och hjälpa när man själv inte vet är svårt.

Så vad ska man då göra som närastående till en som har problem med maten?! Vad kan man göra? ..

Hur gärna man än vill så kan man inte göra jobbet åt den sjuka. Men man kan finnas där som ett stöd.

 Berätta vad du vet lungt och sansat, tala om att du finns där. Den som är sjuk vet redan om det, man vet allt så väl men man kan inte hantera det. Så att försöka övertala människan i fråga om att den är sjuk är ingen idee för det vet den redan. Den som är sjuk kommer ljuga och manipulera dig in i det sista, vissa gånger märker du det andra inte. Kom ihåg att lögnerna är ett “försvar” ett skydd för den sjuka som skämms. Lögnen är inte för dig utan den är för att skydda sig själv. Så tala om “Jag vet att du ljuger, det gör inget men jag finns här när du vill tala sanning och då hjälper jag dig” människan kommer bli arg, skit förbannad. Den kommer hata dig, men det är sjukdommen som hatar inte perssonen ifråga, de är viktigt att komma ihåg. Helst av allt vill nog den sjuka bara kasta sig i dina armar gråta och skika ut sanningen men på grund av skam och ångest så låter man bli och ljuger istället. Men en dag kommer den dagen då din famn kommer betyda såå mycket, så håll den öppen.

och medan du väntar på den dagen lär du tyvär bara titta på, du kan berätta vad du ser, vad du tycker, tänker och känner. Du kan vara jobbig och påfrestande, men mer kan du inte göra. TYVÄRR! Men en dag kommer den som är sjuk insee att den inte vill leva det där livet, att den vill bli frisk, att den vill ta tag i det och DÅ kommer ni kunna fixa det tillsammans. Men du kan inte bli frisk åt den som är sjuk, det måste den vilja bli själv. och När den sjuka har fått den viljan då kan ni jobba tillsammans! GE INTE UPP, blunda inte. Ibland är de lättare att inte försöka se den sjuka än att se. Och kom ihåg, perssonen ifråga är sjuk!

“Älska mig som mest när jag förtjänar det minst, för det är så jag behöver det som mest”

Ta även kontakt med en Ätstörnings enhet där du bor, ju tidigare problemet upptäcks och ju tidigare man tar tag i det desto lättare är det att komma ur det!!!! Ingen är för frisk för att vara tillräckligt sjuk! Och kom ihåg, en som har en Ätstörning är expert på att manipulera och ljuga, så lita på din magkännsla och inte på den sjukas ord…

Till dig som är sjuk, man får falla, man får vara svag, TA HJÄLP det finns ingen som kommer tycka mindre om dig. Det kan inte bli värre än sanningen! Att ljuga kommer inte bara ge ångest, skuldkännslor och en kännsla av hopplöshet det kommer döda dig, döda förhållandet till dem du älskar och sänka din värdighet. VAR ärlig, hur ONT det än gör.

Jag vill avsluta med ett förlåt och ett Tack till alla jag älskar och framför allt till min familj för att de har älskat mig hela vägen trotts det helvette de fick vandra med mig. Det kommer plåga mig hela livet.
Jag älskar er mest av allt.

Texten kommer från sofie lindberg och jag tyckte den var så berörande och stämde precis, så jag skrev med det jag tyckte påminde om mig. Respekt för henne, kunde inte beskriva det bättre själv.